Sitter just nu och mår ganska bra.
Det trodde ni inte va?
Jag är plötsligt sportjournalist igen. Att få tillbaka sin identitet. Så känns det.
När jag i februari i fjol hoppade in på ett sexveckorsvikariat på sportredaktionen tänkte jag inför att det inte spelade någon roll vad jag jobbade med, bara det funkade med familjeschemat i övrigt tidsmässigt. Att jobba med sport igen var ett ordentligt uppvaknande. Det var ju det här jag ville, det jag kunde mest.
När företaget sedan skulle göras om fick alla välja om sina tjänster, söka vad i företaget man ville jobba med. Jag sökte tre olika saker, två av dessa var sport. Jag var förmodligen en av väldigt få som inte fick något av det jag hade önskat mig. Det knäckte mig fullständigt. Inte bara för att det var sport utan för att jag kände mig så fullständigt pissad på, att man inte såg mig och mina kvaliteter. Oavsett avsikt var det ju det som det handlade om. Jag var inte viktig, inte värd något. Jag skulle knuffas undan och ställa mig i ledet. Jag har inte alltid varit så bra på att stå upp för mig själv och säga vad jag tycker rakt ut, men nu kunde jag inte hålla käften. Kanske var bra det, för annars vet jag inte om jag hade varit vid liv i dag.
Redan i september föreslogs det att jag skulle få vikariera på sporten för att ersätta folk som skulle ha semester. Det tyckte företagsledningen var ett uruselt förslag. Alla andra utvägar söktes, men till slut kom cheferna krypande tillbaka och sa "vikariatet är ditt om du vill ha det". Dock var det lite i sista stund med mindre än en månads varsel, att ställa om familjen och ändra scheman på och så vidare.
Men det gick och här sitter jag nu. Hoppas på ett mirakel, att jag efter de fyra månader som schemat varar ska få fortsätta inom sportvärlden.
Jag gör det inte bara för min egen skull, utan märker också att jag är uppskattad för det jag gör på sportsidorna. Alla reaktioner i sociala medier är långt över vad jag kunde föreställa mig. Det värmer.
 
Alla barnen friska igen, återgång till skola och förskolor lär väl innebära bakslag. Jag hann vara förkyld några dagar då jag kom på den dåraktiga idén att ge mig ut och skena på nyårsdagen. Tror jag håller mig inomhus i mitt idrottande tills det är shortsväder...

Positivare inlägg än vanligt

Allmänt Kommentera
Sitter just nu och mår ganska bra.
Det trodde ni inte va?
Jag är plötsligt sportjournalist igen. Att få tillbaka sin identitet. Så känns det.
När jag i februari i fjol hoppade in på ett sexveckorsvikariat på sportredaktionen tänkte jag inför att det inte spelade någon roll vad jag jobbade med, bara det funkade med familjeschemat i övrigt tidsmässigt. Att jobba med sport igen var ett ordentligt uppvaknande. Det var ju det här jag ville, det jag kunde mest.
När företaget sedan skulle göras om fick alla välja om sina tjänster, söka vad i företaget man ville jobba med. Jag sökte tre olika saker, två av dessa var sport. Jag var förmodligen en av väldigt få som inte fick något av det jag hade önskat mig. Det knäckte mig fullständigt. Inte bara för att det var sport utan för att jag kände mig så fullständigt pissad på, att man inte såg mig och mina kvaliteter. Oavsett avsikt var det ju det som det handlade om. Jag var inte viktig, inte värd något. Jag skulle knuffas undan och ställa mig i ledet. Jag har inte alltid varit så bra på att stå upp för mig själv och säga vad jag tycker rakt ut, men nu kunde jag inte hålla käften. Kanske var bra det, för annars vet jag inte om jag hade varit vid liv i dag.
Redan i september föreslogs det att jag skulle få vikariera på sporten för att ersätta folk som skulle ha semester. Det tyckte företagsledningen var ett uruselt förslag. Alla andra utvägar söktes, men till slut kom cheferna krypande tillbaka och sa "vikariatet är ditt om du vill ha det". Dock var det lite i sista stund med mindre än en månads varsel, att ställa om familjen och ändra scheman på och så vidare.
Men det gick och här sitter jag nu. Hoppas på ett mirakel, att jag efter de fyra månader som schemat varar ska få fortsätta inom sportvärlden.
Jag gör det inte bara för min egen skull, utan märker också att jag är uppskattad för det jag gör på sportsidorna. Alla reaktioner i sociala medier är långt över vad jag kunde föreställa mig. Det värmer.
 
Alla barnen friska igen, återgång till skola och förskolor lär väl innebära bakslag. Jag hann vara förkyld några dagar då jag kom på den dåraktiga idén att ge mig ut och skena på nyårsdagen. Tror jag håller mig inomhus i mitt idrottande tills det är shortsväder...